Historia

Året var 1931 och det nya decenniet hade fört med sig en rad otrevliga överraskningar för Evitskog by. Inom loppet på två år hade Eskils karaktärshus, sytningsvilla och lider flammat upp i lågor. Likaså drabbades Thomas av en eldsvåda och Sandbacka ladugård brann ner till sockeln. På Åkernäs fick man också erfara eldens förödelse då villan fattade eld. Vid Sigurds gård nere i Wohls totalförstördes fem byggnader i en dramatisk brand våren 1931. Brandbilen som kom ända från Köklax kunde inte hjälpa mycket då lågorna redan gjort sitt.

 

Det var Fredrik Hjelt på Granlid som tog initiativet till grundandet av en frivillig brandkår i Evitskog by, och tack vare de större bränderna i byn besvarades hans idé med stor entusiasm. En kommitté utsattes för att jobba vidare på förslaget och den 11 oktober 1931 hölls det första, så kallade brandskyddsmötet på dåvarande Övidsborg. En interimsstyrelse väljs bestående av Matilda Hoffman, Doris Wikström (gift Sandfors), Artur Seger, Fredrik Hjelt samt Gustaf Sandström. Evitskog FBK:s första kårchef blir Erik Hoffman och till vice kårchef utses Tor Wikström. Kyrkslätts första frivilliga brandkår hade nu grundats.

Brandkårsverksamheten tar form på riktigt på 1930-talet

Släckningsarbetet kom till början att skötas med handsprutor som forslades till platsen med häst. Sprutorna var strategiskt utplacerade i byn. En var stationerad på Näckels, den andra på Åkernäs och den tredje hos Edvin Lemströms. I det första mötesprotokollet fört 1931 skriver sekreterare G. Sandström följande om införskaffandet av motordriven pump. "Kommittén vald av föregående möte hade kommit enligt sin åsikt till det resultat att icke köpa motorspruta, ej heller någon apparat driven med automobil, emedan det ansågs att det vanligen kommer arbetskraft till eldsvådor och motorer ofta taga fel."

 

De två första åren förskred lugnt och man arbetade med att få i gång verksamheten. Sommaren 1932 arrangerade man en sommarfest med lotteri och dans för att samla in pengar till kåren. Detta kom att bli en tradition som fortskrider än i dag. Följande år satte brandkårslivet i gång på allvar. Nu bildades damsektionen med ordförande Matilda Hoffman i spetsen. Den kvinnliga hjälpsektionen, som den korrekt hette, stod för ordnandet av mat och dryck vid större eldsvådor. Men de dåvarande brandkårsdamerna bidrog även med finansieringen av kårverksamheten genom arrangemang av fester. Samma år, 1933, kom övningarna i gång på allvar med 27 övningstillfällen och därpå följande år kunde man protokollföra fyra utryckningar. Övade gjorde man vid Näckels eller vid Storträsk strand. Mest var det fråga om formationer som tränades, men även redskapshantering med slangar och stegar stod på schemat.

 

När några år hade lidit mot sitt slut i takt med hurtigt brandkårsarbete, började man 1936 bygga Evitskog FBK:s första branddepå vid vägavtaget till Näckels gård. Marken arrenderades, byggnadsvirket donerades och depån uppfördes genom talkoarbete. Nu hade man även gett de automobildrivna apparaterna en chans och inhandlat en motorspruta. Denna var tung och krävde fyra mans arbetsinsats för att flyttas, men kom att bli ett av brandkårens viktigaste redskap ända in på 1960-talet. På ett möte i mitten av 30-talet blev det tal om att låta göra en egen fana åt kåren. Då sade Ollas-mor Mathilda Hoffman åt Toini Löfman; ”Lagar du så betalar jag”. Fanan invigdes 1937 hos Toini Löfman i Kylmälä.

Med cykel till utryckningarna

 

Följande år fick branddepån ett elektriskt alarm och man kunde flytta in den handdrivna sirenen i lidret. Erik Wasz på Alis tog emot nödanmälningarna och svarade alltid på svenska. Nu hördes alarmet i hela byn och dessutom visste brandkåristerna var det brann utgående från hur långa signalerna var. ”Man hörd på alarmet om det brann i Kyrkslätt, Sjundeå eller Kylmälä och då visst man vartåt bilen var på väg och kund gå ut till vägen och vänta om den sku komma förbi. Annars tog man cykeln, men int hann man alla gånger med int ”, berättarHelge Rönnberg om utryckningarna på 1930-talet. På grund av avsaknaden av brandbil ställde Herman Gustavsson upp med sin lastbil och skjutsade manskap samt redskap till brandplatsen vid utryckningar.

Enligt muntliga källor var nästan 90 procent av byns karlfolk, drängar som statkarlar, i åldern 18 till 50 år med i brandkåren. ”Stämningen var den bästa och det var roligt att träffa de andra pojkarna i byn”, berättar Erik Ekman om den populära verksamheten. Några släckningsdräkter var det inte tal om på 30-talet, man kom som man var klädd då alarmet gick oftast i arbetskläder. En mörk festrock hade visserligen manskapet som skulle användas med egna mörka byxor vid högtidliga tillfällen, och en hjälm prydd med en stjärna vid bränderna. ”Hjälmen var klumpig och besvärlig för man såg nästan ingenting med den på huvudet, så vi använde den nästan aldrig”, minns Rönnbergs Helge.

 

Under slutet av 30-talet undertecknades det första avtalet med Kyrkslätts kommun. Mot en ersättning på 4000 mark förband sig kåren att biträda kommunens släckningsväsende vid eldsvåda.

Frivilligt luftvärn istället för brandvärn under krigsåren

 

Då Evitskog FBK:s intensiva 30-tal gled in i krigsåren avstannade naturligtvis så gott som all annan verksamhet än den med tanke på brandskyddet som var mest oundgänglig. Men det förekom dock frivillig verksamhet, i form av luftvärn. Alla som var på benen, flickor och pojkar, satt på vakt i ett torn på Åkernäsberget och rapporterade om iakttagna flygplan och eldsvådor. Herman Gustavsson fick en tid permission från krigstjänsten för att ordna upp hembyns luftvärn och brandkårsverksamhet. Både pojkar och flickor fick visa vad de gick för eftersom alarmstyrkan bestod av dem. Vid skolan övade man att klättra i stegar och fruntimren lär inte heller skall ha varit rädda för höga höjder.

 

1940-talet - Första brandbilen anländer från Porkala men brandkåristerna är krigströtta

 

Protokollen förda åren efter kriget vittnar om ett svalt intresse för brandkårsverksamheten. Bysfolket var krigströtta och hade mycket att ta igen där hemma. Dessutom hade man börjat märka tendenser på ökade insatser av samhället på brandskyddsområdet vilket man pessimistiskt trodde skulle ta kål på det frivilliga arbetet. Det kom att ta fem år innan verksamheten kom på fötter igen och nu rörde sig Evitskog FBK på hjul. Efter att Kyrkslätt fått avträda Porkala till Sovjetunionen placerade kommunen en av brandbilarna från den blivande sovjetiska militärbasen i Evitskog FBK.s garage. Gustafssons lastbil byttes ut mot en Ford V8 med skrangligt flak. Det var fortfarande Gustafsson som satte sig bakom ratten då det bar sig av med brandbilen, men även byns yrkeschaufförer Erik Montén och Ingvald Lindberg körde bilen flitigt vid utryckningarna.

 

För att kunna finansiera brandkårsverksamheten gick man på den här tiden omkring med listor i byn med omnejd för att be om små donationer för att kunna uppehålla brandvärnet. Enligt lokala källor lär sommargästerna i Kylmälä varit speciellt generösa av sig. Möjligen eftersom de ännu då saknade egen byabrandkår. Men det som alltid dragit in pengar till kåren har genom åren varit sommarfesterna som arrangerades på midsommardagen vid Övidsborg. Många av byns äldre minns ännu danslaven vid Övidsborg som var pyntad med serpentiner och lyktor vid skymningen på midsommardagen. Till festprogrammet på den här tiden hörde en högtidlig parad från depån vid Näckels upp till Övidsborg i takt med tonerna från Syd-Lojos hornorkester, som marscherade i spetsen.

1950-tal och mångdubbelt fler uppdrag för den frivilliga brandkåren

 

1950-talet innebar ett stigande tryck på den frivilliga brandkårsverksamheten. Då kåren under 30-talet haft två till tre utryckningar per år, inga redovisade alarm under krigstiden och likaså ett par alarm per år under fyrtiotalet, upplevde kåren ett kraftigt uppsving på 50-talet med över 15 utryckningar vissa år.

 

Det var även på 1950-talet som idrotten kom med i brandkårsbilden, mycket tack vare en engagerad Sven Ehnström som plutonchef. Manskapet lärde sig orientera och blev samtidigt bekant med den egna byterrängen. 50-talet var decenniet då pojkarna fick komma med i brandkårsverksamheten. Då man tidigare välkomnades med i manskapet som fullvuxen 18-åring fick även nu skolpojkarna en möjlighet att uppleva brandkårslivet. År 1958 startar "pojkverksamheten", som den då kallades, med Gösta Lindström i spetsen. Detta blev början till junioravdelningen som sedan dess har tryggat återväxten inom brandkåren. Nu börjar man även planera anskaffandet av en egen brandbil. Eftersom man redan har kommunens släckningsbil till sitt förfogande blir det en liten terrängbil som införskaffas år 1957. I dag står Land Rovern fortfarande kvar i brandstationens garage.

 

1960-talet - Modernisering bäddar för bättre redskap

 

Trenden med rekordmånga alarm fortsätter in på 1960-talet och årtiondet börjar dramatiskt med en skogsbrand vid Meikoträsk, på Sjundeå sidan. Det krävdes ett dygns arbete i besvärlig terräng med tunga redskap förrän man lyckades bli herre över elden. Ole Sandström, som då fungerade som sprutkarl, minns skogsbranden som dramatisk framom andra eldsvådor. ”Vi måste ro över träsket med motorsprutan i en gammal eka av trä. Lindströms Gösta rodde och båten hölls nätt och jämt några centimeter ovanför ytan. Det var nära att vi skulle ha sjunkit”.

 

1960-talet kom att innebära en stor modernisering av släckningsredskapen för Evitskog FBK. Nu införskaffade man tryckluftaggregat för rökdykarna och kommunen bekostade köpet av alarmtelefoner till kårmedlemmarna. Man deltog även i redskapshanteringstävlingar och jämförde sina utföranden med andra kårers. Om dessa minns Helge Rönnberg följande om framgångarna: "Int va vi så förskräckligt bra. Vi vann i bland om de riktigt råkade sig." År 1966 väljs Gösta Lindström till kårchef och efterträder Erik Hoffman som suttit på posten sedan kårens start 1931. Övningarna börjar nu inriktas mer på redskapskunnande medan exercisträningarna faller bort.

 

1970-talet - Evitskog FBK blir en avtalsbrandkår

 

Den forna avsidesbyn Evitskog är nu en genomfartsort. Hela samhället har förändrats så att det som förr kunde klaras med ett ganska enkelt lokalt brandvärn nu kräver en katastrofberedskap med räckvidd långt utanför byrån. Vi är inne på 1970-talet.

 

Decenniet innebar direkt från början anskaffandet av en ny släckningsbil, detta beroende på att den gamla gjort sin sista körning som dessvärre slutade i diket vid Sigurds gård vid en utryckning. Bilen var i oreparerbart skick och 1971 fick kåren en ny brandbil av märket International. Denna var dock så stor att depån inte räckte till och man fick förstora garaget på talkoarbete. Riktningen inom brandväsendet börjar nu gå från enbart släckningsarbete till både räddnings- och bekämpningsarbete. Det redogörs för alarm såsom skallgång, draggning och oljesanering vid sidan om bränderna. Nu kom även juniorverksamheten i gång på allvar, mycket tack vare Holger Berghäll som fungerade som ungdomsledare.

 

År 1978 tecknas ett nytt släckningsavtal med kommunen vilket innebär att Evitskog FBK blir en avtalsbrandkår. Kommunen bekostar driftsutgifterna samt betalar en ersättning till manskapet vid utryckningar och brandkåren binder sig till att hand ha släcknings- och räddningsverksamheten. Intressetimmarna bland manskapet stiger nu för första gången upp till 1000 timmar per år. 1979 kunde man redovisa 1023 verksamhetstimmar. Samma år började man planera ett tomtköp för en ny brandstation. På hösten undertecknas köpebrevet och byggmästare Hans Lehtinen sätter i gång med att skissa upp ritningar för den nya brandstationen.

 

1980-talet - Nytt årtionde och ny brandstation

 

1980-talet bjöd på nya utmaningar för kårens alarmavdelning. En oljeolycka utanför Porkala udde satte manskapet på prov. Man skulle samla in så mycket olja som möjligt innan den skulle hinna förstöra stränderna, vilket visade sig vara ett tidskrävande projekt på 673 timmar.

 

År 1982 ger Sven Ehnström över ordförandeklubban till Hans Sandström efter att ha suttit på posten sedan 1964. Samma år var allt pappersarbete klart gällande byggandet av den nya brandstationen och med kårchef och timmerman Gösta Lindström i spetsen satte byggnadsarbetet i gång. Det krävdes många timmar av både avlönat arbete utfört mestadels av egna kåraktiva och talkoarbete före den sista spiken kunde slås. År 1984 hålls invigningsfesten på den ståtliga nya brandstationen invid avtaget till Kylmälävägen.

 

Som en effekt av de nya utrymmena ökade även manskapsstyrkan vilket ledde till att kåren måste utöka i garaget. En begagnad Volkswagen paketbil inhandlas för ändamålet och eftersom bilköpet står utanför kommunens budget bekostar Evitskog FBK själv sin nya manskapsbil. Paketbilen inreds till att rymma nio personer. Utöver manskapsbilen börjar kårens bilar nu bli aningen föråldrade med en terrängbil från 1957 och en släckningsbil från 1971.

 

År 1985 är det dags för kårchefsbyte då Gösta Lindström ger över posten till Kim Hellström. Följande år passerar intressetimmarna för första gången 2000-strecket och 1989 var utryckningarnas antal rekordhöga, hela 39 utryckningar. Inom 80-talet händer det mycket på brand- och räddningsfronten. Det är inte längre frågan om att endast släcka eldsvådor utan när det händer något ovanligt är det oftast brandkåren som kommer och reder upp fallet. Med anledning av denna trend får verksamheten nu en tyngdpunkt på skolning och utbildning av manskapet.

 

1990-talet - Kvinnorna kommer inom brandkåren

 

År 1990 kopplas Kyrkslätt och även Evitskog FBK till den omdiskuterade alarmcentralen AHK i Helsingfors. Trenden med skolning av manskapet fortsätter med ett stort deltagarantal i kurser av olika slag. Trots att alarmen nu är av högst varierande art, är det ännu släckningsarbetet som är kårens viktigaste och vanligaste uppgift. Under lågkonjunkturen år 1991 får brandkåren till uppgift av kommunen att sköta underhållet av isbanan vid byskolan.

 

År 1993 blir det aktuellt att hyra åkern mellan brandstationen och Andelsbanken för att bygga en övningsplan. I maj följande år arrangeras Mellersta Nylands Brandkårsförbunds mästerskap på den splitternya tränings- och tävlingsbanan. "Evitskog FBK i klass för sig på hemmaplan", skriver Oscar i Västra Nyland efter att evitskoglagen segrat i de flesta klasser, endast de äldre juniorerna missade guldmedaljen eftersom motorsprutan vägrade samarbeta. Det var även nu som damerna gjorde entré i tävlingsvärlden. För första gången ställde sex dammedlemmar upp i redskapshanteringsmästerskapet på hemmaplan och vann över Bobäck med en stilren uppvisning. Samma år skrevs de första flickorna in i junioravdelningen.

 

År 1995 är det dags för ordförandebyte i styrelsen. Rolf Haapa ger över ordförandeklubban till Sixten Malmström. Det här året var man även uppe i rekordhöga 42 utryckningar. Samma år får Evitskog FBK i uppdrag att stå som värd för Finlands Svenska Brandvärnsförbunds veckoslutsläger som går av stapeln på hösten 1995. Över hundra brandkårsjuniorer inkvarteras på Övidsborg för att tävla i redskapshantering, delta i frågesport och dansa på discot som arrangerades på brandstationen. Brandkårsdamerna stod för bespisningen, och juniorerna från svenskfinlands alla hörn stortrivdes.

 

Följande år sker nästa byte i ledningen. Efter elva år som kårchef efterträds Kim Hellström av Rolf Hurtta. År 1996 står det ett nytt fordon parkerat i stationsgaraget. En Ford Transit manskapsbil skall ge ny fart åt brandkåren.Samma år drabbas samhället av brandmannastrejken som sätter extra press på kåren i.o.m. ett större ansvar och fler utryckningar. Nämnas kan att Evitskog FBK samt andra frivilliga kårer gör en stor insats vid en höghusbrand i Finnsbacka där ordinariebrandkåren inte var på plats

 

Följande år lämnar Dolly Grönberg efter 33 år som damklubbens ordförande över posten till Solveig Hurtta. Samma år väljs den första kvinnan, Ulla Lemström, in i kårstyrelsen. År 1998 går den första flickan, Henrika Malmström släckningsmannakursen och undertecknar personligt avtal med kommunen. År 1999 köptes den intill liggande övningsplanen för att trygga övnings- och tävlingstillfällena framöver.

 

Att Evitskog FBK håller sig i täten vid tävlingar bevisades ytterligare efter årtusendeskiftet. Både dam- och herrlaget kvalificerade sig till de finländska mästerskapen i redskapshantering i Åbo i september 2000. Damlaget slog alla förväntningar och tog hem FM-bronset medan herrarna placerade sig på en imponerande sjunde plats.

 

Samma år börjar det spekuleras på regionalnivå om ett gemensamt räddningsväsende för Mellannyland. Vid årsskiftet till år 2001 genomförs denna reform vilken innebär att Esbo, Grankulla, Kyrkslätt och Vichtis går samman och bildar Esbo regionala räddningsverk.

 

Denna historik vittnar om en levande brandkår som fungerat till samhällets fördel. I 70 år har Evitskog by upplevt en brandkårsverksamhet som fört samman invånarna över alla åldrar och kön. För elden och olyckan urskiljer inga attribut. Och med Helge Rönnbergs ord vill jag avsluta denna återblick; ”Det e nog på tok om ingen släcker”.

 

Tillbakablicken skriven av Henrika Malmström

 

Källor:

Historiken från 40-års jubileumet skriven av Jarl Nyberg

Historiken från 50-års jubileumet, skriven av Jarl Nyberg

Historiken från 60-års jubileumet, skriven av Kim Hellström och Johan Nyberg

Brandkårens egna protokoll

Tidnings artiklar ur VN och HBL

20161111-211433_p13
historia1
historia2
historia3
historia4